BeRed

Ett och ett halvt dygn inlagd på sjukhus. 20 timmar tills det var över. Tre olika dropp. Antibiotika. Epidural. Pilatesboll. Sprutor. Smärta.. Såhär hade min syster det fram till inatt, klockan 04.39. Den 30e september 2010 klockan 04.39 blev min storasyster mamma. Hon fick en dotter, en vacker liten dotter vid namn Zoe.

Från sekunden jag såg den lilla tösen ligga på min systers bröst var hon inte längre min syster i mina ögon. Hon var något mer. Något som hör ihop med det där lite knytet. Hon växte i mina ögon. Jag får ärligt talat rysningar när jag tänker på hur stark min syster var. Hur mycket hon orkade. Hur klarar man det? Genom värkar, feber och smärta? En smärta som är svår att föreställa sig. Det gjorde ont att se henne ha så ont men jag försökte tänka positivt, snart var ju HON här, hon som vi väntat på. Hon som vi först väntade om några veckor. Herregud, det här är stort.

Jag fick ett uppdrag, eller en förfrågelse om jag ville klippa navelsträngen. Avlägsna barnet från modern. Dem två som suttit ihop så länge, skapats tillsammans, men varandra. Denna ära fick jag. Med tårarna rinnandes ner för mina kinder tog jag saxen i mina händer utan att tänka på innebörden av det jag precis skulle göra. Knipps så var det över. Avlägsnat. Med Lycka. Åh så lycklig jag var. Det spelade ingen roll vid just det ögonblicket att jag inte hade sovit på hela natten och skulle börja jobba om tre timmar, inget av det spelade någon roll just då. Allt var värt detta.

Hela vår familj har förändrats sedan imorse. Min syster är inte längre  bara  min syster, hon är mor till min systerdotter. Våra föräldrar är helt plötsligt inte  bara  våra föräldrar, dem är morföräldrar till ett litet barn som tillhör deras eget barn. Jag själv har blivit moster, en uppgift jag kommer att ta på fullaste allvar. Jag vill finnas där för min syster och hennes dotter. Sist men inte minst, vår familj är utökad. En liten knodd har nu en stor plats i allas hjärtan.

Det här är lycka. ♥



Jag vill inte lägga ut några bilder på lilltjejen för jag anser att det inte är jag som borde vara först med att visa upp den lilla tösen här på internet, om ens Linda vill det. Det är helt upp till henne. Ni får nöja er med en tidigt bild från ultraljudet.