BeRed

han dog. han dog! leo, vår vackra svarta katt. vår egna black beauty finns inte längre.. två har nu blivit en.

det jag och min syster fick uppleva inatt är något jag aldrig i hela mitt liv vill uppleva igen. att se ett djur, en vän sakta men säkert dö. vi försökte med allt, men inget hjälpte. när vi trodde det gick mot det bättre blev det bara sämre. när krämporna slutade trodde vi att kroppen började fungera igen, men istället höll kroppen på att stänga av. blicken han hade, blicken som inte ens går att kalla blick är ingen blick jag vill minnas. ljudet han gav ifrån sig är inget ljud jag vill minnas. jag vill minnas honom som den lugna, lilla svarta katten som stirrar på en med en blick som om man är dum i huvudet. jag vill minnas hans små kramar han kunde ge. jag vill minnas en frisk leo.

att vertrinären sa att han inte kunde dö av egen kraft. bullshit. han dog här. han dog i vårt hem. han dog i lindas famn. hans sista suck. hans sista allt.. känslan av att hålla i en död vän är oförklarlig..

att jag nu gråter är endast av egoistiska skäl för jag hade aldrig i världen velat att hans skulle leva så som han såg ut igår. ett lik där endast hjärtat slog och lungorna sakta pumpade. men jag kommer att sakna honom och jag vet en som kommer att sakna honom mer.. det kommer att ta tid att acceptera. ni som säger att det "bara" är en katt kan gå och hänga er själva. ni förstår inte..

samtidigt som jag är ledsen och hjärtat värker så är jag lättad. jag är lättad över att vi tog oss igenom det här. att det ändå gick så pass fort som det gjorde så att han förhoppningsvis slapp lida så mycket som möjligt. trots att vi bestämde oss sekunden innan han drog sista andetaget för att åka till vetrinären och låta honom somna in så är jag glad över att han fick dö i en trygg miljö. utan att behöva stressa upp sig för något okänt, vitt rum. han dog inte ensam. hade detta skett sex timmar senare hade han varit ensam..

även fast jag var med linda hela kvällen och natten så har jag aldrig känt mig så ensam och så förtvivlad som inatt. jag vill inte vara vuxen, för då måste man fatta såna här beslut. beslut om liv. man kan inte alltid lämna över ansvaret på mamma och pappa. man måste växa upp. fan vad livet är orättvist. en ett år gammal katt får någon sort infektion och   d ö r.   han skulle inte dö. det var ingen risk för det. men så dör han ändå! 

men nu är det slut, nu är det över. han ligger nu begravd på en fin och solig plats framför en stor sten ute på landet. han är nu på en plats där smärta och sjukdomar inte existerar. vila i frid vackra katt. ♥


det gör ont i hjärtat av att veta att jag aldrig hann ta några fina kort på honom i vuxen ålder.. men jag har en hel del i kattungeform.